BESKRIFNING

FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKRIFNING
TILL
KARTBLADEN N219&20.
H Ö G L A N D & TYTÄRSAARI.
AF
W. R A M S A Y .
-4B
J
Kirjelmän n : o
625/Top.U/19.3.1945
johdosta poistettu seuraavat kartat:
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.
BESKR1FNING
TILL
KARTBLADEN N° 19 OCH
HÖGLAND och TYTÄRSAARI
AP
WILHELM
RAMSAY.
HELSINGFORS,
FINSKA LITTERATURSÄLLSKAPETS TRYCKERI,
1691.
Det geologiska kartbladet Högland omfattar följande soc- Kartbladets
kendelar:
inom Nylands län, Pärnå härad: östra delen af ön Långviran i
Strömfors socken och
inom Viborgs län, Kymmene härad: yttersta skärgården inom
Kymmene socken, Aspö med angränsande holmar inom
Pyttis och Wekkelaks samt af öförsamlingen Högland det
lika benämda landet.
Kartbladet Tytärsaari upptager öarna Tytärsaari och Säyvi
(Lill Tytärsaari), hörande till Höglands församling i Kymmene
geografiska
omfattning.
härad af Viborgs län.
Dessa öar bilda tillsammans endast en mycket ringa del
af kartbladens areal, som till största delen intages af Finska
viken.
Aspö skärgård och angränsande holmar vid kartbladets Aspö skärnorra kant utgöra den sydligaste delen af det breda bälte af
öar, som i dessa trakter sträcker sig längs Finlands sydkust.
De låga, mest af klippgrund bestående landen hafva den yttre,
vid hafsbandet belägna skärgårdens karga natur. Endast Aspö
och den ensligt liggande Sommarö, där en fyrbåk underhålles,
äro bebodda.
Alldeles isoleradt midt i Finska viken, utan omgifvande Högland,
skärgård ligger Högland. Det är en c. 11 kilometer lång och
1,5—3 km bred ö, som har sin längdutsträckning i riktningen N N V — S S O . Den är synnerligen bärgig, och vissa
delar af den uppstiga till en höjd öfver hafvet, som i jämg & r < i
4
förelse med den i södra Finland vanliga är särdeles stor. Genom de relativt lågländta trakterna kring de båda byarna, Suurikylä och Kiiskinkylä, liafva de höga bärgen blifvit fördelade
på tre hufvudgrupper, en nordlig, en midt på ön och en sydlig.
I den nordliga bärgsgruppen är Pohjoiskorkia (106 m.)
det dominerande partiet. Det är lika som de flesta af de större
bärgen på Högland alldeles tvärbrant på den västra och södra
sidan, men mera långsluttande på den norra sidan, som varit stötsida för glacialperiodens ismassor. I öster sammanhänger Pohjoiskorkia med Hirsikallio, strax invid den norra byn.
Mellan den norra och mellersta bärgsgruppen ligger Majakallio,
väster om Suurikylä.
Hufvudmassan bland bärgen i öns midt bildas af de med
hvarandra sammanhängande höjderna Mäkipäällys och Haukkavuori (141 m.). Öster om dem ligga de vidsträckta Lipiöniemenvuori och Kumpelkallio. Yid deras brantstupande västra
sida åter ligga långs öns västkust Purjekallio och Suursomerinkallio. Till den mellersta bärgskomplexen höra vidare Ratasomerikonvuori på västra sidan af Högland och det ansenliga
Tervamäki på den östra, strax norr om Kiiskinkylä. I trakten
väster om den södra byn förekomma talrika små höjder.
Söder om dem vidtager den sydliga bärgskomplexen med
den vid Skiparlahti begynnande mot väster sig sträckande höjden, bestående af Välikallio och Ylikäyttävä. Söder om den
utbreder sig en stor skogbevuxen slätt med sjön Lounatjärvi,
på hvars strand Höglands högsta bärg Lounatkorkia (158 m.)
reser sig. Öster om detta finner man Altarkallio, på södra sidan Vähäkorkia och på öns sydända Valkekallio.
Nästan öfver alt är bärggrunden synlig på Högland. Endast de låga trakterna kring byarna och bottnarna af de smala
dalarna mellan bärgen täckas af lösa grusbildningar och kärr.
På fem ställen hafva sjöar bildats nämligen: Liivalalidenjärvi,
väster om Tervamäki, hvars vatten rinner till Yeteljärvi och
därifrån till Ratasomerikonlahti på västra kusten. Väster om
Kiiskinkylä ligger Ruoholahdenjärvi, som utflyter genom en bäck
5
vid byn. Mellan Ylikäyttävä och Lounatkorkia finnas Ruokolampi ocli den pittoreska Lounatjärvi, som har sitt utlopp till
västkusten. En från ängarna vid Suurikylä kommande bäck
förser denna by med det nödiga sötvattnet.
På Höglands kuster finnas icke några djupt inträngande vikar
eller goda naturliga hamnar. Såväl den norra som den södra
byns hamnar sakna skydd mot nordliga och östliga stormar.
Om man undantager ett par små klippor, så anträffas ej några
omgifvande öar.
I sydväst från Högland ligger den lilla af lösa bildningar
bestående ön Rödskär med en fyrbåk.
Tytärsaari, belägen c. 15 km. söder om Högland, mäter Tytärsaari
ungefär 4 km. i genomskärning med nästan lika utsträckning i
yvi.
alla riktningar. Dess högsta del ligger ungefär 50 m. öfver
hafvet. På öns västra sida består marken af fast bärg, på
den södra och östra sidan utbreda sig flacka grus- och sandslätter med små kärr.
Säyvi eller Lill-Tytärsaari är en långsträckt låg och kal,
af sand och grus uppbygd ö, tjänlig till fiskarplats för Tytärsaaris innevånare.
På såväl Högland som Tytärsaari växer för närvarande skogar,
rätt god skog, på hvilken innevånarne, som förse sig med
s bränsle vid sågarna i Kotka, väl hushålla. Den i öfrigt karga
och sterila naturen hänvisar de talrika innevånarne till hafvet
som uteslutande inkomstkälla. Fraktfart, fiske och sälfångst äro
deras hufvudnäringar.
o c h
Sä
N a r i n
a r
Den fasta jordskorpan.
På ofvannämda öar inom kartbladen Högland och Tytärsaari anstå följande bärgarter:
Aspö skärgård består uteslutande af rapakivi. Den bildar Aspö skärett sammanhängande helt med det vidsträckta viborgska rapa- Ka^aki'vi.
6
kivigebitet. Bärgarten har dock här ett från den typiska rapakivigraniten afvikande utseende, hvilket förut är påpekadt af
ingeniörerna Roos *) och Rosengren ). Man finner mycket sällan de karaktäristiska afrundade, af ett plagioklasskal omgifna
ortoklasindividerna, utan dessa beståndsdelar ligga mestadels
hvar för sig invid hvarandra.
Dock äro de rostbruna ortoklaskristallerna, de gröna plagioklasparallelipipederna och de stora idiomorfa eller afrundade
kvartskornen så typiskt utbildade, att man ej ett ögonblick tvekar om bärgartens rätta natur. En noggrannare undersökning
af bärgarten visar, att den innehåller stora idiomorfa ortoklasoch plagioklasindivider samt mellan dessa plagioklas, ortoklas
och kvarts i grofkristallinisk, hypidiomorf sammanväxning och
däribland hopar af mörk, grönbrun hornblende och något biotit.
Ortoklaskristallerna omsluta afrundade kvartskorn, och i hornblendet och biotiten finner man apatit och maguetit. Mycket
allmänt ligga väl utbildade zirkonkristaller fördelade i bärgarten.
Högland.
Högland är sammansatt af synnerligen omväxlande bärgarter. Denna omständighet samt öns läge på gränsen mellan det
finländska urbärgsterritoriet och den paläozoiska glintkusten i
Ryssland hafva ofta lockat forskare till dem. Så har t. ex E.
Hofmann ) meddelat rätt utförliga iakttagelser öfver bärggrunden på Högland, och vår kunskap därom har yttermera ökats
genom arbeten af J. Lemberg ) och A. Lagorio
samt genom
de malmletningar, som för industristyrelsens räkning där blifvit
utförda ). Yid mina undersökningar kom jag naturligtvis i en
2
3
4
6
') Meddelanden från industristyrelsen 4:de häftet sid. 48.
) Meddelanden från industristyrelsen 4:de häftet sid. 64.
) E. Hofmann, Geognostische Beobachtungen auf einer reise von Durpat bis
Abo. Beiträge zur Kenntniss des russischen Reiches, herausgegeben von v. Baer
und v. Helmersen B IV S 97—142. S:t Petersburg 1841.
*) J. Lemberg. Die Gebirgsarten der Insel Hochland, chemisch-geognostisch
untersucht. Archiv für die Naturkunde Liv-, Esth- und Kurlands. Erste serie B IV
S 174 o. 237. Dorpat 1868.
) A. Lagorio. Mikroskopische Analyse ostbaltischer Gesteine. Dorpat 1876.
•) B. Roos. Anf. st. pag. 46.
2
3
5
stor mängd fall till samma resultat, som ofvannämda forskare;
i andra fall däremot lyckades jag göra talrika iakttagelser, som
af dem helt och hållet förbisetts eller på vetenskapens dåvarande ståndpunkt ej voro möjliga.
Hufvudmassan af bärgen på Högland består af kvartsporfyr. En från udden Hailiniemi i norr längs västra sidan af
Pohjoiskorkia, Mäkipäällys, Haukkavuori och Tervamäki samt
väster om Ylikäyttävä och Lounatkorkia löpande rad af smala
dalar betecknar den skarpa gränsen mellan de höga kvartsporfyrbärgen öster därom och de lägre, af äldre bildningar bestående bärgen på västra stranden. Yid den södra byn, Kiiskinkylä, gör denna gränslinie en inbuktning mot öster, hvilket
främst beror på att erosionen värkat djupare.
Bland de äldre bärgarterna intages främsta rummet af Gneis ooh
gneis och gneisgranit, som bilda större delen af öns västra sida. g ' g Strykningsriktningen hos de vertikalt stående skikten öfverensstämmer med den i södra Finland rådande, d. v. s. W S W .
— ONO. Grneispartierna utgöras för det mesta af glimmergneis och uppträda talrikast och öfvervägande i de nordliga bärgen. Mot söder tager en grå, flasrig biotitgneisgranit
öfverhand och gneisen ligger som smala i strykningsriktningen W S W — O N O utdragna inlagringar i densamma. Härtill sälla sig inneslutna lager af horneblendegneis och sliror af
hornblende- och kloritskiffer. Den hastiga omväxlingen omöjliggör ett detaljeradt åtskiljande på kartan. Talrika inklämda
små stockar och gångar af yngre granit och pegmatit, livilka i
stor mängd genomsätta gneisen och gneisgraniten både parallelt
med skiffrigheten och på tvären däremot öka yttermera den
petrografiska omväxlingen och göra geologen tveksam om den
lämpliga beteckningen på kartan.
Gneisgranitbärgen åtskiljas i två områden genom en större Gabbrodiorit.
sträcka af mörka hornblenderika bärgarter, som visa sig vara
en i diorit omvandlad gabbro. Makroskopiskt igenkänner man
hornblende och plagioklas i den medel-finkorniga, mestadels
Mls
ramt
8
massformiga bärgarten. Dess utseende växlar ganska mycket;
ställvis är den rätt rik på fältspat, på andra ställen blir hornblendet öfvervägande och bärgarten ter sig som en amfibolit.
Hofmann har betecknat dessa bärgarter såsom diorit; som äkta
diorit beskrifvas de äfven af Lemberg och Lagorio. Den nuvarande mineralogiska sammansättningen af hornblende och plagisklas gör visserligen till en del skäl för en sådan uppfattning,
men många omständigheter i den kemiska sammansättningen
och de mikropetrografiska egenskaperna tyda på att dessa bärgarter ej mera uppträda i sitt primära tillstånd.
En noggrannare undersökning af de fältspatlialtiga varieteterna visar, att de af accessoriska mineral innehålla små magnetitkorn, ofta med kristallformer, glest inströdda titanitindivider
och mycket sparsamt små apatitprismor. De mörka mineralen
äro hornblende, augit och biotit. Af dessa är hornblendet det
nästan helt och hållet förhärskande. Under mikroskopet fäster
man sig genast vid dess ovanligt bleka färger och svaga pleokroism, då ju hornblende i dioriter i vanliga fall är mörkt färgadt och starkt pleokroitiskt. Här är det blekgrönt och påminner närmast om strålsten eller uralit. Det saknar kristallformer och bildar stängliga, dock ej uralitartadt trådiga individer. Utom magnetiten finnas inga accessoriska mineralinneslutningar i hornblendet. Däremot ser man på flere ställen partier af augiten inuti hornblendet. De äro oregelbundet begränsade, men regelbundet sammanvuxna med amfibolen med
ortopinakoiden i parallel ställning och basis i symmetriskt
motsatt. Vid gränsen inskjuta de i hvarandra med fina, parallel med den prismatiska spjälkbarheten trådiga flikar. Dessa
inneslutna augitpartier hafva alldeles samma egenskaper, som
de stora korn af monoklin pyroxen, hvilka på somliga ställen anträffas i relativt stor mängd. De äro fria från interpo* sitioner, genomskinliga med blekgul färg, och i jämförelse med
hornblendet endast glest uppfylda af spjälkningssprickor. De
hafva aldrig kristallform och omgifvas i kanterna af ljusgrönt,
mecl ojämt tandad gräns ingripande hornblende. Små biotitfjäll
ff. llamsay, Uber den geologischen Bau der Insel
Hochland. Geol. Foren. Förh. Bd 12, S. 471-490. Mit
2 Tafeln.
Auszug.
Die Insel Hochland im Finnischen Meerbusen ist früher
Gegenstand für geologische und petrographische Untersuchun-
gen von E.
HOFMANN,
J . LEMBERG, A . LAGORIO u n d
B.
Roos gewesen. Ihre Lage an der Grenze zwischen dem
ausgedehnten archaischen Gebiete in Finnland und der paläozoischen Glintküste Estlands giebt ihr auch ein besonderes
Interesse. Die gebirgige Natur mit den fast überall unbedeckten Felsen macht die Insel für Untersuchungen leicht zugänglich.
Der Haupttheil der Berge besteht aus Quarzporphyr.
Nur längs der Westküste kommen andere, ältere Gesteine vor.
Unter diesen nehmen Gneisse veschiedener Art und stark
schiefrige Gneissgranite den ersten Raum ein. Die steilen
Schichten dieser Gesteine streichen ungefähr ONO—WSW,
d. h- parallel der im südlichen Finnland gewöhnlichen Streichungsrichtung (S. 472—473). Diese Gneisse und Gneissgranite werden in zwei Gebiete getrennt durch ein hornblendereiches Plagioklasgestein, welches von HOFMANN, L E M BERG und LAGOHIO als Diorit bezeichnet und beschrieben
worden ist. Nach den Untersuchungen des Verfassers liegt
o
liier indessen eine durch Dynamometamorphos umgewandelte,
uralitisirte Gabbro- oder Diabasart vor, worauf auch die
quantitativen Analysen von LEMBERG hinweisen. Das Gestein
ist Dioritgabbro genannt worden (S. 473—476). Die erwähnten
Gebilde werden von intrusiven Gängen jüngeren Granites durchsetzt. Ausserdem bildet dieses Gestein zwei kleine Massive.
— Alle bisher genannten Gesteine zeigen in höherem oder
niedrigerem Grade Merkmale eines dynamometamorphosierenden Druckes. Am wenigsten machen sich dieselben beim
jüngeren Granite geltend. Dieses Gestein ist auch die letzte
unter den Bildungen auf Hochland, welche Spuren von
mechanischen Umvandlungen erweist (S. 476—477).
Die aufrecht stehenden, abradierten Gneiss- und Gneissgranitschichten werden von Bänken eines Quarzitgeröllelconglomerates diskordant überlagert. Die ursprünglichen Formen
der Geröllesteine und die diskordante Lage des Gebildes
weisen auf ein postarchaisches Alter. (S. 477).
Das jüngste von allen Gesteinen auf der Insel Hochland
ist der Quarzporphyr. Er hat überall scharf abgeschnittene
Grenzen, oft mit glasigem Kontakt, gegen den älteren Gesteinen. Er hat diese deckenartig überlagert (Siehe Profile Tafl.
10); die Unterlage, auf welcher der Quarzpophyr ruht, ist im
Verhältniss zu den älteren Bildungen an der Westküste tiefer
gesunken. (Profile Tall. 10). (S. 477—478). Die petrographische Untersuchung (S. 479—483) zeigt, dass er aus
einer am meisten granophyrischen, bisweilen glasreichen
Grundmasse mit Einsprenglingen von Qvarz, Orthoklas, einwenig Mikroklin und Plagioklas, nebst Apatit und ziemlich
grossen Zirkonkrystallen besteht. Keine Spuren von Kataklas
sind merkbar. Die ganze Struktur ist die eines Ergussgesteines. Mit diesem Verhältniss steht auch das Vorkommen von dem Quarzporphyre zugehörigen Tw/bildungen im
Einklang. <S. 483—485).
Die Insel Hochland liegt in der Nähe vom grossen
Rapakivi-granit-gebiete im südlichen Finnland. Mit dem
dortigen Gestein, Rapakivi, zeigt der Quarzporphyr sowohl
in der mineralogischen als der chemischen Zusammensetzung
grosse Übereinstimmung. Auch im Rapakivi-gebiet auf Åland
ist der Zusammenhang zwischen Rapakivi und Quarzporphyr
mehrfach nach gewiesen worden. Für beide diese Gesteine ist es
in hohem Grade bedeutungsvoll, dass sie in ihren Strukturen
keine Spuren von Kataklas oder Dynamometamorphose zeigen und somit zu den allerjüngsten der eruptiven Gesteine
Finnlands gehören. Sie sind emporgekommen, nachdem die
Gebirgsbildenden Druckkräfte, welche den primitiven Bildungen ihre strukturellen Eigentümlichkeiten verleihen, hier
nicht mehr wirksam waren. (S. 485—487).
Der Rapakivi und der Quarzporphyr auf Hochland, liegen in einem Senkungsgebiete und sind wohl beim Sinken
des Untergrundes emporgepresst worden. Aber auch nach
der Bildung des Quarzporphyres scheinen bedeutende Verwerfungen vorgegangen zu sein. Den Beweis dafür liefern die Beibungsbreccien, welche längs den Küsten Hochlands auftreten.
(S. 487—488). Bei diesen Senkungen ist die Insel Hochland
als ein Horst im Finnischen Meerbusen stehen geblieben.
Die Verwerfungen sind für die heutige Form der Insel viel
mehr bestimmend gewesen, als die Erosion während der Glacialperiode; denn damals haben sich die Eismassen nicht parallel der Längerichtung der Insel bewegt, sondern von N
nach S. (S. 490).
Wilhelm Ramsay.
Helsingfors, Helsingfors Central-tryckeri, 1891.
_
9
ligga ibland mellan amfibolindividerna. Den jämförelsevis
friska fältspaten är en plagioklas, som att döma af de stora utsläckningsvinklarna och de breda tvillingslamellerna hör till de
mera kalkrika inom albit-anortit-serien. Den bildar allotriomorfa korn, flere gränsande till hvarandra. På ställen, där fältspaten är likasom starkt krossad, finner man ofta zoisit, lätt
igenkänligt på sina egendomliga blåa interferensfärger. I bärgarten från några lokaler finner man med mikroskopets tillhjälp
kvarts. Slutligen anträffas här och där kloritpartier, sammansatta af flere böjda, sammanprässade individer. Den holokristalliniska, massformiga strukturen är förenad med fullständig
allotriomorfism hos beståndsdelarna. Böjda, afbrutna mot hvarandra förskjutna tvillingslameller hos fältspaterna tyda på att
här föreligger en sekundär struktur. På några spridda ställen
kan man se små rester, som bevarat den ursprungliga; hvarandra korsande fältspatindivider omsluta inklämda hornblendepartier med idiomorf begränsning mot dessa, likasom plagioklasen mot augiten i diabas. Alt detta gör sannolikt, att bärgarten ursprungligen haft samma mineralogiska sammansättning som
en gabbro eller diabas, men genom dynamometamorfos förlorat
den. Det ljusa, för äkta dioriter ovanliga hornblendet har uppkommit ur den primära augiten, hvaraf ännu rester finnas. Afven bärgartens kemiska sammansättning, känd genom Lembergs
undersökningar, ger stöd åt denna förmodan. Den stora magnesia- och kalkhalten samt den låga alkali- och kiselsyremängden
öfverensstämma mycket mera med en gabbros, än med en diorits sammansättning.
Följande analyser äro lånade ur Lembergs ofvanciterade
arbete: N:o 1 s. k. Diorit från Kiiskinkylä. N:o 2 Tät Diorit
från Yeteljärvi. N:o 3 Diorit vid kontakt med graniten:
N:o 1.
Glödningsförlust 1,27%
Si0 49,80
A1 0 16,35
2
2
3
N:o 2.
0,44 %
48,83
18,13
N:o 3.
0,69 %
48,36
16,61
10
Fe 0
FeO
CaO
MgO
Na 0
K,0
Summa
2
2
3
N:o 1.
0,65
7,65
12,35
8,58
1,20
0,42
98,27 %
N:o 2.
N:o 3.
—
7,34
13,31
8,50
1,39
9,81
12,86
8,70
1,16
—
97,94 %
98,17%
De amfibolrika varieteternas serpentinisering är kemiskt
påvisad af Lemberg, och Lagorio har genom mikroskopisk analys följt de skilda graderna af denna process.
Magnetit i
De under mikroskopet i gabbrodioriten synliga magnetit(lioriteu"
makroskopiskt synliga. De kunna anhopa sig i mindre klumpar af en nöts. storlek. Denna lokalt
uppträdande rikedom på magnetjärn utöfvar på många ställen
tydlig invärkan på malmletarekompassen. Sådana ställen äro
på kartan utmärkta med rf. Nu uppstå kompassdrag ofta äfven utom det område, som intages af dioriten, hvilket framgår
af Boos\ af mig ytterligare bekräftade iakttagelser. Det är
fallet t. ex. vid södra sidan af bärgen Haukkavuori och Kumpelkallio. Den här i dagen framträdande bärgarten, kvartsporfyr, kan på grund af sin sammansättning ej gärna tänkas hafva
invärkan på kompassnålen, utan med all säkerhet förorsakas
denna af magnetithaltig diorit, som underlagrar kvartsporfyrtäcket.
Om gneisens, gneisgranitens och dioritens inbördes ålder
föreligga inga säkra observationer. Man finner skiffriga dioritoch amfibolitpartier i gneisgraniten, men dessa kunna antingen
uppfattas som prässade gångar eller som inneslutna partier.
Sannolikt är att dioriten, som visar en massformig struktur, är
yngre, än den starkt skiffriga gneisgraniten. — Likasom gneisen och gneisgraniten genomsättes äfven dioriten af en stor
mängd gångar af yngre granit och pegmatit. Ofta finnas de i
k o r n e n
ä r o
o f t a
ä f v e n
11
så stor mängd, att man kan blifva villrådig, om bärgarten på
kartan bör betecknas som granit eller diorit.
Dessa yngre graniter bilda utom de öfveralt i gneisgra- Granit,
niten och dioriten uppträdande gångar tvänne större, nästan
uteslutande af granit bestående områden, det ena i norr vid
Hailiniemi, det andra den s. k. Walkeakallio på öns södra ända.
I det senare är bärgarten en medel-finkornig biotitfattig
granitit, hvars hvita färg gifvit klipporna deras namn. Under
mikroskopet visar den sig innehålla titanit och apatit, samt
jämte mikroklinen plagioklas i ganska stor mängd. Unduleraude utsläckning hos kvartsen, böjda och afbrutna lameller hos
fältspaten stå i sammanband med den sekundära, mekaniska,
allotriomorft-korniga strukturen. Mycket ofta blir denna granit
rent flasrig (i ONO —YSY). I)en innesluter partier af gneisen
och gneisgraniten och bildar gångar i det södra gneisområdet.
Graniten i det norra området vid Hailiniemi är en röd
medel-grofkornig amfibolgranitit, i hvilken hornblendet delvis är
förändradt till klorit och epidot. Fältspaten är mikroklin samt
något plagioklas; med mikroskopet finner man magnetit, apatit
och titanit. Strukturen är en tydlig murbruksstruktur. Likadan röd granit, ehuru betydligt finkornigare, bildar en stor del
af gångarne i gneisen och gneisgraniten. E n mikroskopisk undersökning visar nämligen full öfverensstämmelse i den mineralogiska sammansättningen.
Dessa graniter äro de yngsta af bärgarterna på Högland,
som visa spår af dynamometamorf invärkan.
Diskordant öfverlagrande de vertikalt stående gneisskikten Kvartsitfinner man öfverst på Puriekallio och Somerinkallio 10—15 m,konglomerr"
höga bankar af ett kvartsitrullstenskonglomerat. Det består af
rullstenar af en ljusgrå, tät kvartsit från en nöts till ett
hufvuds storlek, som sammanhållas af ett sandstenslikt eller
kvartsitiskt cement ; understundom finner man bollar af gneis
och granit, aldrig af kvartsporfyr. De hafva den ursprungliga afrundade, något tillplattade formen och förråda ej något
spår af mekaniskt omformande tryck. Dessa konglomeratbanm l l s t e n s
12
kar på gneisbärgens högsta delar ligga alla på samma nivå
och synas hafva hört till ett liorisontelt lager, som nu faller
svagt lutande in mot öster. Rullstenarnas oförändrade former
och konglomeratets diskordanta öfverlagning på de uppresta
och abraderade gneisskikten tillåta ej att denna bildning mera
räknas till de primitiva, utan måste den anses soin portarhäisk.
KvartsporÖfver alla dessa förut uppräknade bildningar utbreder sig
den yngsta af bärgarterna på Högland, kvartsporfyren, som bildar de höga och stora bärgen, hvilka uppfylla större delen af ön.
Att kvartsporfyren är yngre, än alla de andra bärgarterna,
inses utom af dess struktur, som ej visar några af de spår af
dynamometamorfos eller kataklas, hvilka anträffas i de andra,
däraf att de granit- och pegmatitgångar, som genomsätta gneisen, gneisgraniten och dioriten ej uppträda i kvartsporfyren,
samt att i det unga rullstenskonglomcratet ej finnas bollar af
kvarstporfyr. Ytterligare bevis för denna bärgarts relativt sena
frambrytande ligga i dess karaktäristiska kontaktbildningar vid
gränserna mot de andra bärgarterna.
Porfyren har utbredt sig som ett täcke öfver de andra
bärgarterna. Den bildar ej utfyllningsmassan i en bred spricka,
såsom Hofmann förmodar. Redan den omständigheten, att bärggrunden består af diorit i trakten kring den södra byn, Kiiskinkylä, där erosionen varit mera omfattande, visar detta (Profil
LM). Samma förhållande framträder också på södra sidan af
Tervamäki (Profil GH). H ä r framsticker vid bärgets fot under
felsitporfyren på flere ställen diorit dels i fast klyft, dels i
stora, lossnade block. På en föregående sida nämdes, att de kompassdrag, som iakttogos vid Haukkavuori och Kumpelkallio, sannolikt förorsakas af underlagrande magnetithaltig diorit (Prof. EF).
Kvartsitkonglomeratets svagt mot öster infallande läge tyder
också på att kvartsporfyren utbredt sig öfver det (Profil CD).
Den yta, hvarpå porfyren hvilar, är ganska ojämn. Dioritbärgen vid Kiiskinkylä t. ex. uppstiga till en högre nivå än
den, på hvilken understa delen af kvartsporfyren i de omgifvande höjderna ligger (LM). I ett bärg öster om Ruoholah1x1
13
denjärvi, där man lean se diorit i direkt kontakt med kvartsporfyren, utgöres gränsen af en jämn, lutande yta. På västra
sidan af Haukkavuori och sydvästra sidan af Lounatkorkia uppsticka i porfyren gneispartier af några tiotal meters höjd och
bredd. De äldre bärgarterna på öns västra strand förekomma
på 50 — 70 m. höjd. På östra stranden når kvartsporfyren
ända ned till liafsytan.
Lagorio har lämnat petrografiska uppgifter öfver kvartsporfyrvarietäter från Högland, men då dessa äro beskrifningar
af stuffer, hvilkas inbördes samband och geologiska uppträdande
äro lämnade utan beaktande, och flere viktiga omständigheter
rörande sammansättning och struktur äro helt och hållet förbisedda, har jag företagit en ny undersökning på det af mig insamlade materialet.
Kvartsporfyren på Högland består af en i friskt tillstånd
svart grundmassa, i hvilken gråa kvartskorn och hvita ortoklasindivider med ända till 1,5 cm genomskärning ligga inströdda.
Vid begynnande förvittring blir grundmassan chokoladbrun eller
röd, och fältspatkornen antaga likaledes röd färg. Proportionen
mellan kvarts- och fältspat-inspränglingarna är i hög grad
växlande, så att på vissa ställen det ena slaget kan blifva uteslutande förhärskande.
Strökornen af kvarts och fältspat kunna makroskopiskt
iakttagas, och deras antal ökas knappast under mikroskopet.
Af dem visar kvartsen sig som klara enkla korn med starkt
korroderade former och nästan utan inneslutningar. Ingen krossning i flere delar eller undulerande utsläckning förekommer hos
dem. Oftast omgifvas de af en krans af senare vid grundmassans stelnande utkristalliserad kvarts, som bildar listformiga eller oregelbundet greniga partier, hvilka i växlande riktningar
korsa hvarandra och omsluta förvittrad fältspatsubstans eller
grundmassa. Kvartsen i denna omgifvande krans är kristallografiskt lika orienterad med den ursprungliga korroderade individen, ty den utsläcker mellan korsade nikoler ljuset samtidigt.
Ibland kan ett sådant senare bildadt omhölje helt och hållet
14
saknas, ibland kan det vara bredare, än själfva moderkornet.
Vätske-inneslutningar, ofta med libell, finnas uti kvartsen. Fältspaten är utbildad i tafvelformiga, äfvenledes starkt korroderade
individer. Större delen af dessa äger ortoklasens mikrostruktur och optiska egenskaper. Dock visar en ganska betydande
mängd äfven den för mikroklin karaktäristiska, genom polysyntetisk tvillingbildning uppkomna gallerstrukturen. Plagioklas
anträffas ytterst sällan i de egentliga kvartsporfyrerna på Högland. Fältspaten är mycket förvittrad. I för öfrigt ganska friska
korn finner man städse den för ortoklas vanliga uppgrumlingen
genom mjölig kaolin. Yid mera framskriden förvittring intages
fältspatens plats af en fingrynig, i vanligt ljus svagt gulfärgad,
af små fjäll sammansatt, lifligt aggregatpolariserande substans,
som väl är kaolin eller muskovit. Stora gulgröna epidotindivider hafva bildat sig hoptals längs sprickor i fältspaten.
Bland de i grundmassan porfyriskt framträdande beståndsdelarna ser man spridda större, mörka fläckar, bestående af
sammanhopade klumpar och oktaedriska kristaller af magnetit.
Deras yttre omkrets är oregelbunden och vid den är järnmalmen vanligen tätast sammanhopad, liksom i de mörka resoptionskransarna kring hornblende. I fläckarnes inre däremot kan
man ofta se en antydan till en anordning af de små malmkornen och kristallerna i med hvarandra parallela rader. Det
rum inom magnetitpartierna, som ej fylles af malmen själf,
intages oftast af kornig kvarts och något fältspat. Stundom
uppträder i deras ställe grön, fjällig klorit eller ock grumlig
leukoxen. På några få ställen anträffar man en mörkbrun biotit bland magnetiten. H ä r visar den sig som små rester af
större fjäll, hvilka blifvit resorberade under afskiljande af magnetit. Detta tyder på att alla dessa järnmalmsfläckar äro resorptionsrester efter intratellurisk biotit, som, emedan bärgarten
enligt Lemberg innehåller litet magnesia, torde varit en synnerligen järnrik varietät. Den inom de mörka fläckarna observerade anordningen af magnetitkornen i parallela rader häntyder på spjälkbarheten hos den försvunna glimmern. Kloriten
15
och leukoxenen vore förvittringsprodukten af icke resorberad
biotit.
Uti dessa magnetithopar samt här och där i fältspaterna och
grundmassan ligga klara prismor af apatit. Bland strökornen
finner man ytterligare vackra, välbegränsade kristaller af zirkon.
D e förekomma dels ensamma för sig i grundmassan, dels inneslutna i kvartsen, fältspaten och magnetithoparna. Ofta äro de
så stora att de med lup kunna iakttagas.
Den mörka, makroskopiskt fullkomligt täta grundmassan
upplöser sig under mikroskopet i en mikromer blandning af
heterogena, till största delen kristalliniska beståndsdelar. Bland
dem kan man igenkänna klar, oförvandlad kvarts samt fältspat
och mikrofelsit, som nästan alltid är angripen och vittrad. Endast i vissa förekomster af kvartsporfyren finnes glas i större
mängd. Prickar af magnetit och fjäll af klorit ligga inströdda
öfveralt i grundmassan. Inom största delen af kvartsporfyrområdet äger grundmassan en struktur, som närmast kan betecknas såsom granofyrisk d. v. s. en, i hvilken kristallisationen af
den fria kiselsyran och fältspaten försiggått ungefär samtidigt.
Glas i större mängd har anträffats endast i några lokala varietäter, och en halft mikrogranitisk grundmassa finnes i ett par
bärg på östra stranden af ön.
I den granofyrartadt hopfogade grundmassan hos kvartsporfyrerna på Högland bildar kvartsen klart genomskinliga, i snitt
nästan räta, listformiga, greniga eller allotriomorfa partier, som
i växlande riktningar förena sig med hvarandra. De polygonala eller alldeles oregelbundna rummen mellan dessa intages
af grumlig fältspat eller en svagt gulfärgad aggregatpolariserande massa, som liknar den, hvilken uppkommer vid den
intratelluriska fältspatens förvittring. Mycket sällan kan man
vid stark förstoring upptäcka isotropa ställen. Vid undersökning i polariseradt ljus visar det sig, att de greniga, under växlande vinklar korsande, ofta skenbart osammanhängande eller
allotriomorfa kvartsgrenarna inom stora partier, samtidigt befinna sig i mörk ställning d. v. s. äro kristallografiskt lika
16
orienterade. Dessa partier, hvilka skilja sig från vanlig raikropegmatisk sammanväxning mellan kvarts och fältspat däri, att
det förra mineralet är i så hög grad förhärskande, gränsa omedelbart till hvarandra, utan att åtskiljas genom någon annorlunda beskaffad grundmassa. I kvartsporfyren med detta slags
grundmassa förekomma de ofvan beskrifna korroderade strökornen af kvarts, som omgifves af den nybildade granofyriska kransen, i hvilken kvartsen är lika orienterad med kärnan. Storleken af de mikropegmatiska partierna, i hvilka kvartsen är
lika orienterad växlar icke obetydligt. Ibland hafva de samma
storlek som de mindre eller medelstora strökornen af kvarts,
oftast äro de mindre. När de blifva mycket små antager grundmassan ofta ett mera panidiomorft utseende.
Detta ofvan beskrifna allmännast förekommande slag af
grundmassa har lokalt modifierat sig i två alldeles motsatta
riktningar. I några bärg på östra sidan af ön visar den sist
kristalliserade delen af porfyrens grundmassa en panidiomorf
mikrogranitisk struktur. I denna ligga dock likasom strökorn
granofyriska partier, uppbygda likasom den ofvan beskrifna
grundmassan. I motsats till denna kan man på somliga ställen
finna ganska mycket glas i bärgarten. Detta utgör då den sist
stelnade delen af magman. Utom strökorn omsluter äfven denna
granofyriskt kristalliserade partier. Detta svagt brunfärgade
glas är ganska mycket förvittradt och uppfyldt af dubbelbrytande devitrifieringsprodukter. När det finnes sådan amorf
substans i grundmassan, saknas vanligen granofyrkransarna kring
kvartsinspränglingarna.
Någon egentlig fluidalstruktur kan ej varseblifvas hos kvartsporfyrerna. Endast här och där finner man en anordning af
magnetitkornen och kloritfjällen i parallela strimmor,
ivartsporfyPå de ställen, där kvartsporfvrernas gräns mot underlaget
rens kon- jj, blottad, ser man tydliga endomorfa metamorfoser af bärg" arten. Så t. ex. är kontakten mellan kvartsporfyr och gneisgranit synlig i några små hällar, sydväst om Yähäkorkia i öns
södra del. Här bildar porfyren längs hela gränsen ett ytterst
r
t a
ter
17
mörk, tätt felsitisk, några cm bred mantel. Vid mikroskopisk undersökning finner man, att denna kontaktbärgart består
af en fullständigt glasig grunclmassa, i hvilken talrika korn af
kvarts och fältspat samt zirkonkristaller äro inströdda. Kvartsinspränglingarna äro ej idiomorfa, ej häller förete de korroderade former, utan likna mest kantiga splittror eller skärfvor af
större individer. Fältspaten visar ofta den för mikroklin egna
tvillingsgallerstrukturen. I den delvis devitrifierade grundmassan finnas små kloritfjäll i myckenhet.
Ett annat gränsfenomen inom kvartsporfyren visar sig i
nedre delen af Majakallios västra sida. De stora listformigt
utbildade fältspaterna ligga fluidadt anordnade i den mörka
grundmassan. Den nästan horisontela i N N V — S S O gående
fluidalparalleliteten
beror sannolikt af det närliggande, dock ej
synliga underlaget för kvartsporfyren. Äfven i ett annat afseende förtjänar bärgarten på detta ställe en viss uppmärksamhet. De stora fältspatindividerna visa sig voro plagioklas, om
de ej äro helt och hållet förvittrade. Den af klorit och magnetitfläckar uppfylda grundmassan består af kvarts, fältspat (ej
plagioklas) och något glasbasis. Denna bärgart liknar mycket
de af Lagorio beskrifna „labradorporfyrerna" från skilda punkter inom Höglands kvartsporfyrområde, hvilka jag dock ej återfann. Emellertid torde denna bärgart geologiskt ej böra skiljas från de egentliga kvartsporfyrerna. På ön Sommarö finner
man likaledes i kvartsporfyren labradorförande partier.
Den intressantaste bildningen mellan kvartsporfyren och dess Kvartsporunderlag är utan tvifvel en i västra delen af Mäkipäällys och
Haukkavuori, NO om Veteljärvi samt vid Lounatkorkia förekommande tuffartad bärgart. I Mäkipäällys och Haukkavuori bildar
den nedersta delen af den branta västra bärgväggen. I dalen
väster om Lounatkorkia bildar den några små, låga hällar, öfver
hvilka en gångstig för. Hofmann, som först iakttog denna bildning beskrifver den på följande sätt: „Denna breccia består af
hufvudstora och små kantiga stycken af porfyr, granitgneis och
grå, kornig kvarts, sammanhållna af ett porfyren mycket likf y r t u f f
2
18
nandc, grått cement. Upptill sammansmälter den med porfyren,
nedtill synes den blifva finkornigare". J a g har funnit denna
bildning bestå af talrika tätt hopade, större och mindre skärfvor af en svart, alldeles tät bärgart, hopkittade af ett grått cement, i hvilket man makroskopiskt kan igenkänna kvartskorn.
Stundom finnas afrundade brottstycken eller rullstenar af kvartsit inneslutna i denna bärgart. En viss grad af skiktning med
svagt mot O, under kvartsporfyren infallande riktning är städse
märkbar.
Vid undersökning af tunnslipade preparat finner man, att
de svarta skärfvorna äro kantiga brottstycken af en glasrik vulkanisk bärgart. I en helt och hållet amorf grundmassa ligga
klara, listformiga inspränglingar, helt och hållet förvittrade. De
idiomorfa formerna och förvittringsprodukterna häntyda på plagioklas, hvaraf äfven små rester då och då synas. Förhållandet mellan glasmassan och strökornen är rätt växlande. De
senare äro anordnade likasom plagioklaslisterna i en diabas.
Den mellan dem liggande glasiga grundmassa är utomordentligt
rik på mörka anhopningar af magnetit, som bildar strimmor,
greniga partier eller gallerartigt rätvinkligt uppbygda aggregat
och svarta klumpar. Klorit och serpentin kunna ytterligare
anträffas i dessa skärfvor, men aldrig kvarts. Utom dem ligga
uti cementet större magnetitpartier, tydligen lösryckta från diabasmassan, kristaller af zirkon och apatit, stora bitar af kvarts,
ortoklas och plagioklas samt brottstycken af kvartsporfyr. Det
alt sammanhållande cementet är en anhopning af små kvartskorn och stoftlika, icke närmare bestämbara mineralpartiklar.
Stora hålrum i cementet fyllas af kalkspat. Med hänsyn till
denna bildnings heterogena sammansättning och klastiska karaktär har jag ej tvekat att anse den för en tuff, hörande till
kvartsporfyren. Själfva cementet, de inbäddade större kvartsoch fältspatbitarna samt kristallerna af zirkon och apatit utgöras alla af kvartsporfyrmaterial. Däremot är förekomsten af
de svarta, kvartsfria diabasliknande skärfvorna något påfallande,
då denna bärgart för öfrigt ej anträffas här. Möjligen står dess före-
19
korast i sarabaud med de inom kvartsporfyrmassivet uppträdande
labradorporfyrerna.
Ännu mera tufflik är den i Tervamäki liggande bildningen.
Den innehåller tätt till hvarandra hopade ända till knytnäfsstora brottstycken af dioritgabbro, gneisgranit och de skiffriga
varieteterna af dioritgabbron, men mest dock stycken af fältspatrik kvartsporfyr, mycket liknande vulkaniska bomber, sammanfogade af en klastiskt kornig mellanmassa af kvartsporfyrmaterial och senare bildad kristallinisk kalksten. En mycket
tydlig horisontel lagring eller skiktning kan här iakttagas.
Den som ett täcke utbredda kvartsporfyren på Högland
liar en karaktäristisk ytbärgartstruktur, och förekomsten af
värkliga tuffer bevisa dess effusiva natur.
Den ensamt liggande, lilla ön Sommarö består af en kvarts- Sommarö
porfyr, som fullkomligt öfverensstämmer med den på H ö g l a n d .
'
Möjligen kan man som eget för den anföra en något större
rikedom på strökorn af fältspat. — Likasom på Högland förekommer äfven på Sommarö ställvis en labradorporfyrartad utbildning af bärgarten, med ända till 2 cm. långa labradorindivider.
Med rapakivi visar kvartsporfyren i den mineralogiska sam- Geologiskt
mansättning
en ganska stor överensstämmelse;' den innehåller un- mellan rapa8'
„..
getar samma hutvudbestandsdelar och samma accessoriska mine- kivi och
ral, apatit och zirkon. Äfven i strukturen framträder stundom kvartsporfyr.
makroskopiskt en likhet mellan porfyren och rapakivigraniten,
i det man i de högre delarna af de stora bärgen på Högland
finner stora runda ortoklasindivider, liksom rapakivifältspat,
omgifna af en plagioklasring och inneslutande mikropegmatitisk
kvarts.
Några af Lemberg (1. c. 18) och v. Ung em-Stenberg )
utförda analyser visa den kemiska överensstämmelsen. 1, 2 och
3 äro analyser på kvartsporfyr af Lemberg, 4 och 5 på rapakivi af v.
Ungern-Stenberg.
k v a r t s p o r f y r
s a u i m a i l h a n
1
') v. Ungern-Stenberg. „Untersuchungen über den finniändischen Bapakivigranit". In. aug. Dis. Leipzig 1882.
20
1
SiO, 68,94 %
Ti0
A1,0 14,31
Fe 0 2,29
FeO 2,75
2,25
CaO
MgO 0,47
7,38
K,0
Na 0 1,13
H,0
C0
P0
CaFl
Grlödningsförlust 0,46
Summa 99,98 %
3
3
3
2
—
12,74
1,78
1,81
1,10
0,30
7,70
0,72
5
2
12,07
4,45
—
0,35
0,13
6,68
0,83
—
—
2
2
4
5
1,03
0,36
71,52 % 73,94 % 7 0 , 3 3 % 7 5 , 0 6
—
2
3
2
—
0,39
11,82
3,73
2,38
2,55
0,20
3,08
2,41
1,38
0,13
0,53
0,28
11,70
1,04
1,57
1,01
0,19
6,25
2,56
0,63
0,6o —
—
98,ob % 99,05 % 99,85% 100,37 %
Att kvartsporfyren är geologiskt sammanhörig med rapakivi
framgår, utom af den kemiska och mineralogiska överensstämmelsen, äfven däraf, att denna bärgart alltid anträffas i eller invid
rapakivigebit, antingen bildande små själfständiga mindre områden eller uppträdande som gångar i rapakivi. Högland ligger, likasom Sommarö invid det viborgska rapakiviområdet.
På Åland har man, som genom Sederholms och Frosterus undersökningar blifvit kändt, äfven ett nära sammanband mellan
de två nämda bärgarterna och talrika strukturella öfvergångar.
Den olika utbildningen hos dessa magmatiskt lika bärgarter beror väl därpå, att kvartsporfyren dels uppträder endast
i gångform, dels intager mindre områden, där en hastig afkylning och andra omständigheter lätt tillåta ytstrukturen tydligt
framträda, medan rapakivi bildat större massor, hvilkas genom
erosion blottade inre under en långsam kristallisation antagit
en karaktär, som närmar sig en djupbärgarts. Såväl rapakivin
som kvartsporfyren hafva primära strukturer utan spår af kataklas och dynamometamorf omvandling.
21
Det vidsträckta viborgska rapakivigebitet jämte Högland
och angränsande delar af finska viken hvila, likasom de paläozoiska aflagringarna söder därom, på ett underlag, som i förhållande till den arkäiska terrängen i Finland är betydligt
sänkt. Vid de radiela rörelser i jordskorpan, vid hvilka detta
sänktes, måste man väl tänka sig att de nu ofvanpå liggande
eruptivmassorna blefvo framprässade. Men äfven efter denna
tid, då rapakivi och kvartsporfyr här bildades, synas åtminstone
till en viss grad sänkningsföreteelser hafva egt rum. Därpå äro
några på Högland anträffade bildningar ett godt bevis.
I kvartsporfyrbärgen längs dess östra kust anträffas nämligen långsträckta, ungefär parallelt med öns längriktning strykande partier af rifningsbreccior, bestående af kvartsporfyrbrottstycken sinsemellan förenade af ett kristalliniskt kvartcement.
Brottstyckena variera i storlek från bitar med flere decimeters
genomskärning till små skärfvor och fint grus. I stället för det
homogena kvartscementet finnes ofta som fyllnadsmassa mellan
brottstyckena alldeles fint rifvet grus af kvartsporfyrbeståndsdelar, sammanfogadt af kvarts och vid första ögonkastet ganska
likt kvartsporfyren. — På somliga ställen visar sig rifningens
tillvaro i bärgarten däri, att denna i alla möjliga riktningar genomdrages af kvartsfylda ådror och sprickor, under det brottstyckena ännu ligga något så när in situ. I dessa sprickor
finnes stundom äfven grofkristallinisk kalksten som fyllnad.
Vid mikroskopisk undersökning af kvartscementet inser
man lätt att det uppkommit vid afsättning ur insipprande kiselsyrehaltiga lösningar. Det är sammansatt af talrika små, olika
orienterade kvartsindivider. På gränserna mellan dessa finnes
vanligen något af ett rödfärgad järnhydrat. Under tiden för
cementets bildning hafva afbrott egt rum, innan allt rum ännu
var utfyldt. Härvid uppstodo i kvartsmassan hålrum, hvilka
begränsades af halfsfäriska eller njurlika inbuktningar af den
omgifvande massan. På denna gränsyta har vanligen något
mera järnhydrat afsatt sig, så att den är tydligt utmärkt. Efteråt blef äfven hålrummet fyldt af kvarts. Ihåligheter af detta
22
slag och denna form kunna bilda sig endast i en massa, som
uppkommit genom afsättning ur infiltrerande lösningar.
Genom Lembergs kemiska undersökningar är det ådagalagdt, att äfven kalkspatådrorna i rifningsbrecciorna äro uppkomna genom infiltration af karbonathaltiga lösningar, bildade
vid bärgartens förvittring.
Dessa längs kusten strykande breccior och kalkstensådror,
hvilka aldrig finnas i de längre inåt land belägna delarna af
bärgen, äro utan tvifvel rifningsbreccior, uppkomna när ett område öster om Högland sjönk in. Hufvudförkastningsbreccian
ligger sannolikt något utanför ostkusten och täckes af hafvet.
I närheten af den uppstodo genom spänning och slitning rifningssprickor och brottstycken, hvilka genom senare infiltrerad
kvarts blefvo sammankittade. Parallelt med dessa breccior uppträder i vissa bärg vid stranden en i NNV—SSO strykande,
vertikal förklyftning af bärgarten i tunna skifvor. — Genom
förkastningen vid Höglands ostkust afskars porfyrtäcket och ön
fick sin ostliga begränsning.
Afven på västra sidan af Högland ser man spår af rifningsbreccior, ehuru de ej där äro så tydliga och lätt observerade.
I gneisgranitbärgen anträffas längs kusten partier, som bestå af
brottstycken af gneisgranit i kvarts. Dessutom finnas uti Notkooch Lyijykallio i Somerinkallio några små gångar af kvarts, i
hvilka blyglans-körtlar äro inbäddade (Roos, 1. c.).
1 korthet gifva de ofvan beskrifna geologiska förhållandena
på Högland följande bild af dess historia. Först bildades öns
gneis- och gneisgranitmassor i sammanhang med hela det öfriga
finländska urbärgsterritoriets. Sedan utbröto de gabbroartade
bärgarterna i områdets mellersta delar och öfvergingo vid dynamometainorfosens invärkan i hornblendehaltiga, dioritlika bärgarter. Därefter inföll eruptionen af de yngre graniterna, som
bilda små gebit i öns norra och södra ända samt gångar i gneisen, gneisgraniten och dioritgabbron. Äfven de äro till en viss
23
grad påvärkade af mekaniskt omformande tryck och synas hafva
framkommit som intrusiva bildningar vid bärgkedjeveckningen i
urbärget. Efter denna tid synas de dynamometamorfoserande
krafter, som gifvit de primitiva bildningarna deras strukturella
egendomligheter, hafva upphört att i nämnvärd grad göra sig
gällande.
På de uppresta och abraderade urbärgsskikten aflagrades
yngre oomvandlade sedimentära bärgarter, hvaraf de nästan horisontelt liggande kvartsitrullstenskonglomeratbankarna på Purjekallio och Somerinkallio äro rester.
Härefter kom en tid, då vidsträckta områden i dessa trakter sänkte sig, framprässande eruptivmassor, som kommo att
betäckta omfattande gebit. På Högland utbredde sig då ett
täcke af kvartsporfyr öfver alla andra bärgarter, och samtidigt
uppkom rapakivi i södra Finland. I betraktande af kvartsporfyrens primära struktur, och att den är yngre än det diskordant på gneisskikten hvilande oomvandlade rullstenskonglomeratet måste man tillskrifva den en ganska sen eruptionstid. Om
denna inträffat före eller efter aflagringen af de siluriska bildningarna på Finska vikens södra kust, är svårt att afgöra.
Visserligen anför Hofmann, att han (för 50 år sedan) uti kvartsporfyren vid Skiparlahti fann en 4 fot mäktig kalkstensflöts
med ringa utsträckning och sammansatt af 7 eller 8 öfver hvarandra liggande horisontela skikt, hvilka, frånsedt deras kristalliniska textur och brist på fossil, mycket liknade den s. k. vaginatkalken i Estland. Trots ifrigt och noggrant sökande lyckades jag ej återfinna detta ställe. Antingen har det blifvit
doldt af vegetation och nedrasade block, eller ock har kalkstenen blifvit bortförd genom förvittring eller af människor. Men
då man betänker, af hvilken mäktig sedimentserie denna ortocerkalk underlagras, synes Hofmann's antagande af denna kalkstensförekomsts siluriska natur ej kunna bringas i överensstämmelse med mina iakttagelser af kvartsporfyrens tydliga karaktär af ytbärgart och dess omedelbara läge på urbärgsgrund öfverallt, hvarest dess undre gränser äro synliga, om man ej vill
24
förklara saken så, att silurhafvet ej skulle hafva sträckt sig öfver Högland. Möjligen var den af Hofmann beskrifna förekomsten en bildning af samma slag som den kristalliniska kalksten, hvilken utfyller förkastningssprickor, och som hade en tillfällig likhet med en skiktad flöts. Hittills för handen varande
iakttagelser öfver kvartporfyrens ålder tyda således på att den,
likasom rapakivi, är yngre än de dynamometamorfoserade arkäiska bildningarna, men antagligen äldre än siluraflagringarna
söder om Finska viken.
Efter kvartsporfyrtäckets bildning synas fortfarande äfven i
senare tider insjunkningar af stora områden egt rum i dessa
trakter. Sålunda tyckas de Högland omgifvande gebiten sänkt
sig, så att ön blifvit kvarstående som en borst Finska viken.
Därvid uppstodo rifningsbrecciorna vid dess kuster. Dessa senast inträffade förkastningar hafva varit bestämmande för öns
nuvarande form långt mera än erosionen under istiden. Ty då
rörde sig icke ismassorna parallelt med öns längdriktning utan
i vinkel däremot från N—S, så att bärgens stötsidor vetta mot
N ocli NO.
På kartbladet Tytärsaari finnes bärg endast på själfva ön
Tytärsaari. Längs västra sidan, till ungefär en tredje del af
öns bredd, täckes den af låga vidsträckta klippor och hällar,
som för det mesta bestå af kvartsit, endast delvis af en annan
bärgart, gneisgranit.
Kvartsit.
Den förra, som har mycken likhet med den i beskrifningen till kartbladet Tavastehus omnämda bärgarten från Tiirismaa i Hollola är en holokristallinisk, arkäisk kvartsit. Likasom
vid Tiirismaa är den äfven på Tytärsaari oftast af hvit färg,
men stundom äfven rödfärgad af järnoxidinfiltrationer i fogarna.
Enskilda korn hafva en genomkärning af ända till 5—7 mm.;
mellan dem ligga andra af mycket växlande storlek, som hos
en del blir mikroskopisk. De flesta korn sakna kristallformer. Dock kan man finna enstaka större hvitgråa korn, om-
Tytärsaari.
25
gifna af nytillväxt röd kvarts med yttre regelbunden begränsning. Utom kvartsen och den rödfärgande järnoxiden anträffas makroskopiskt likasom vid Tiirismaa, endast fina nålar af
fibrolit.
I norra delen af ön blir kvartsiten ofta fältspathaltig, så
att man finner fältspatrika strimlor med strykningsriktning O —
W eller O N O — W S W inlagrade i den rena kvartsiten.
En bänkning eller värklig lagring med strykningsriktningen O — W och stupningsriktning 40°—60° mot söder kan ofta
varseblifvas i bärget på öns västra strand. På en del af dessa
bänknings- eller skiktytor finnas bildningar, som hafva mycket
stor likhet med märken efter böjslag. De äro här nästan tydligare, än de därom påminnande vågiga ytorna i Tiirismaakvartsiten. Här löpa de små ryggarna och rännorna ej så para Helt med h varandra, utan äro något böjda och sammangå ofta
med h varan dra, eller grena sig, hvilket alt förlänar fenomenet
stor likhet med tydliga spår af böljslag.
Den andra bärgarten på Tytärsaari, gneisgraniten är en Gneisgranit.
röd, fältspatrik biotitgranit, som är något flasrig. Den bildar
några små slirlika partier och ett par större gånglika massor
utsträckta i riktningen N O — S W samt ett enstaka bärg öster
om kvartsitbärgen.
I bärggrunden på kartbladen Högland och Tytärsaari an-Märken efter
träffas öfveralt märken från isperioden, i form af polerade häl- j ' lar, räfflor och jättegrytor. De polerade hällarna och bärgen hällar,
vända alla, såsom t. ex. på Högland sina stötsidor mot norr
eller nordost. Sålunda liar glacialgeriodens ismassor tydligen
ej rört sig i riktning alldeles parallelt med Höglands längdriktning, utan något i vinkel därimot från östra sidan, ehuru man
väl af räffelriktningen kan se, att det höga landet starkt influerat på isens propagation.
Räfflornas riktning är i Aspö skärgård ungefär nord-sydlig. Räfflor.
Samma riktning är äfven vanlig på Högland. Dock finner man
1 s, ule 1
) )
|
26
där ofta en aflänkning af den mot OSO, tydande på att den
väldiga bärgmassan bildadt ett betydande hinder för ismassornas fortskridande.
Jättegrytor.
I ett bärg vid Hailiniemi på Högland finnes en jättegryta. Den tyckes vara rätt stor, men är nu fyld af grus och
vatten. — På Tytärsaari, litet norr om Vaskiniemi, anträffas
invid stranden i kvartsitbärget en jättegryta af 1,25 m. djup och
1 m. bredd. I bottnet ligga runda stenar. Östra väggen af
grytan är delvis förstörd. Längre norrut på västra stranden
rinnas flere små grytor, men en del af dem tyckas vara bildade
af hafsskvalpet.
De lösa bildningarna.
I allmänhet är bärggrunden inom kartbladen Högland och
Tytärsaari endast i mycket ringa mån betäckt af lösa bildningar, utom på vissa öar, som helt och hållet bestå däraf.
KrogstensFrämsta rummet bland dem intages af krosstensgruset.
' Därmed äro de lägre delarna mellan och omkring bärgen på
Högland och Tytärsaari samt öarna Rödskär och Säyvi uppfylda. Det består af stora flyttblock, lösryckta delar af de
anstående bärgarterna, grus och sand. Flyttblock af främmande
bärgarter (rapakivi, granit) anträffas t. o. m. på de högsta delarna af Högland (Lounatkorkia).
Genom hafsvallets invärkan hafva ur krosstensgruset uppstått nya bildningar, rullstensvallar och sand. Rullstensvallar
anträffas på talrika ställen på bärgsluttningarna eller mellan
höjderna. D e ligga i flere horisontela nivåer öfver hvarandra,
utmärkande de ställen, där stranden förr stod vid en högre
nivå hos hafvet. Den högst belägna bildningen af detta slagfinnes på Pohjoiskorkia på 78 m. höjd öfver hafvet.
Sand.
På de ställen, där vidsträckta krosstensfält gränsa till hafvet, utan att, begränsas af en klipprand, har vågornas rörelse kung r u s
27
nat värka ursköljande, så att det fina materialet, sanden, blifvit fördt längre utåt hafvet och där aflagts. På sådant sätt är
utan tvifvel sanden kring norra byn på Högland vid fordomtima
högre vattenstånd bildad.
På samma sätt hafva sandanhopningar på Tytärsaari ostkust uppkommit. På västra sidan där klippor motstodo hafsvallet har ej sand bildats. Den urskölda sanden har på Tytärsaari åter ställvis uppkastats i dyner, innanför hvilka laguner
med kärrbildning uppkommit.
Den del af ön Långviran i Strömfors socken, som faller Rullstensinom kartbladet Högland består af rullstensgrus. Det bildar en
i ungefär N — S sig löpande sträckning, som bildar den yttersta
delen af den från beskrifningen till kartbladet N:o 7, Borgå
kända Elimä —Pyttisåsen.
En annan ås, som i södra delen af kartbladet „Fredrikshamn" i ungefär N—-S riktning stryker öfver öarna Hästholmen, Kråkö och Fagerö slutar inom bladet Högland med ön
Ristisaari.
Lera har anträffats inom kartbladet Högland endast vid Lera.
Hailiniemi på Högland samt vid öns norra ända, där den vid
lågt vattenstånd är blottad.
På Högland och Tytärsaari finnas några af torfmossa fylda
kärr. På Högland äro de bildade i dalarna mellan bärgen, på
Tytärsaari innanför de lagunlika fördämningar, som den af
hafsvallet uppkastade sanden bildar.
På Mäkipäällys på Högland finnes en af den rysk-skandinaviska gradmätningen utmärkt triangelpunkt.
§ T U ä
Profiler öfver Högland.
Skala
Profileja Suursaaresta.
1:20,000.
Gneis o. Gne ist] ra nit
Ga b bro diorit
Gneisiäja Gneisigra/vUia- Gab b ro diorit ia,
Mittakaava 1:20,000.
Ko ti if Lo m erat
Kontio mera tia
•vu
^
g
K\ra rispor/v r
Kvartsiporfyriöu
Hifn i ny s b re c c i a,
HanlcausbrelcsiataKomp as s drug
Ko mp as stav etoa
K
F.Liewendal's Lith.tryckeri, H:fors.
FINLANDS GEOLOGISKA UNDERSÖKNING.